Strukturbloggen

Är struk­tur och kreativitet varan­dras ofören­li­ga mot­pol­er? Häm­mar tyd­lighet, ord­ning och reda kreativiteten? Är kaos en förut­sät­tning för kreativt ska­pande med höjd?

En del jag möter uttryck­er en farhå­ga att om de skulle för­bät­tra sin struk­tur på job­bet, skulle de inte kun­na vara lika kreati­va som de är nu. De tycks tro att ord­ning i sig stop­par idéflödet.

Det är inte alls min erfaren­het. Jag skulle inte ge mig på att säga att god struk­tur stim­uler­ar kreativiteten för alla, men för mig gör den defin­i­tivt det. 

Jag tänker som klarast när jag har få sak­er som dis­tra­her­ar mig, som bry­ter mina tanke­banor. (Det­ta skriv­er jag för­resten i OmmWriter, som ett teck­en på det.) När jag har fått en idé, vill jag vara kvar hos den idén, men­talt, så jag kan konkre­tis­era och för­fi­na den. Om jag istäl­let vet att jag har mail som jag bor­de svara på snabbt, om tele­fo­nen ringer, om jag ser möte­san­teck­ningar jag måste ta hand om innan dagen är slut så fort jag lyfter blick­en, blir jag störd i mitt ska­pande (som kan hand­la om att skri­va, om en ny mod­ell, om en ny tjänst).

Så för mig är den goda struk­turen det verk­tyg som gör att det som måste fun­ka ock­så funkar, utan att jag behöver ägna mig åt det hela tiden. 

Först då kan jag vara fri att ska­pa nytt, efter­som jag vet att jag inte har något annat jag bor­de göra istället.

Det är klart att ock­så jag behöver intrycks­duscha ibland, för att få nya idéer. Där­för besök­te jag häromkvällen mitt förs­ta Pecha Kucha Night-event här i Göteborg. 

Pré­cis innan den förs­ta av kväl­lens tio föreläsare skulle sät­ta igång, gick Pecha Kucha-ini­tia­tiv­ta­garen Jes­per Lars­son igenom regler­na för kvällen:

1. Var­je talare vis­ar 20 still­bilder, varken fler eller färre
2. Var­je bild visas 20 sekun­der, varken län­gre eller kortare
3. Var­je pre­sen­ta­tion är således 6 minut­er och 40 sekun­der. Prick.
4. Pub­liken får inte stäl­la frå­gor till föreläsaren på scenen
5. Föreläsar­na pre­sen­ter­ar ​“kloss an” utan direkt paus emel­lan (efter fem föreläsare var det drickapaus)

Det var tydli­ga, konkre­ta ramar som man inte tum­mar på. Men, inte var det någon brist på kreativiteten. När det på det­ta sätt finns ett for­mat, inbjud­er det snarare till att leka med formatet.

Så, för mig är Pecha Kucha ett strå­lande exem­pel på att struk­tur och kreativitet går hand i hand.

Vad tyck­er du? Är struk­tur och kreativitet vän­ner eller motpoler?

Kom­mentera!