Strukturbloggen

Klart, klart, klart — det är så skönt när något blir klart, när något är ur världen, när vi kan boc­ka av det, när vi kom­mit ett steg vidare. Men, en del av det vi har att göra tycks aldrig bli klart. Det är inte det att vi skjuter upp det till sedan om och om igen, utan snarare att arbet­suppgiften till sin karak­tär är ständigt pågående eller åtmin­stone består av likar­tat arbete under lång, lång tid. Månad­er, åratal, evighet.

De fort­sät­ter och fortsätter
Det kan vara läsar­bete, efter­forskn­ingsar­bete, långsik­tigt planer­ingsar­bete, omvärlds­be­vakn­ingsar­bete eller kanske ​“vara-före­tagets-röst-på-sociala medi­er-arbete”. Gemen­samt är att de är långsik­ti­ga, en smu­la dif­fusa till sin karak­tär och svåra att ​“boc­ka av”. När är vi klara för idag? Hur myck­et ska vi arbe­ta med det­ta för att kun­na kän­na oss nöj­da? Först vid tidens slut eller fak­tiskt var­je dag?

Jag återkom­mer ofta till värdet av att var­je dag ta hem små seg­rar, efter­som jag dels upplever själv, dels ser hos mina adepter att det gör så gott för vårt vardagli­ga väl­befinnande (eller ​“kick-ass moti­va­tion­al break­through boost!”, om det begrep­pet till­ta­lar dig mer).

Vik­ten av de små seg­rar­na, till exem­pel att vi får boc­ka av när vi gjort en arbetsin­sats, har ock­så stöd i bland annat Tere­sa Ama­biles forskn­ing kring vad hon kallar ​“the progress principle”.

Ett behagligt beting
Ge dig själv där­för tydli­ga bet­ing i form av por­tion­er av de svåravbock­ade arbet­suppgifter­na, så ock­så de åtmin­stone blir ​“del-klara” var­je gång du gjort en insats på dem. Gis­sa dig till vad som är en lagom dos var­je dag, på ons­da­gar, någon gång var­je vec­ka eller vilket inter­vall som pas­sar dig och uppgiften det hand­lar om. Det är nära till hands att tän­ka i ter­mer av tids-por­tion­er, såsom en timmes arbete, tre halv­tim­mar, bus­re­se­ti­den hem eller, för all del, Arne Tam­mers ​“en kvart om dagen”.

Nu, när jag skriv­er på min näs­ta bok, skriv­er jag en timme var­je dag. Jag nöjer mig med en timme, så när jag skriv­it en timme är jag nöjd. Istäl­let för att tän­ka att jag bor­de skri­va mer och då ha mitt skri­vande hän­gande över mig, är jag nöjd med att ha gjort mitt bet­ing. Sedan är jag ledig, med gott samvete.

Gör så här
Har du dif­fust, svåravbock­at arbete du vill kän­na att du kom­mer framåt i, gör till exem­pel så här:

1. Välj en av dessa ständi­ga arbetsuppgifter.


2. Välj tid­sportio­nens stor­lek och frekvens. Är det en timme var­je dag, en halvdag per vec­ka, en halv­timme på tis­da­gar, två helda­gar per månad eller något helt annat? Kanske två ​“pomodor­os” om 25 minut­er var­je mor­gon, som i Pomodoro-meto­den? Du behöver inte hit­ta den per­fek­ta stor­leken och frekvensen nu direkt, utan höf­ta till med något och pro­va det ett tag. Vis­ar det sig att du kom­mer efter och behöver mer tid oftare för att hin­na få gjort det du vill, ökar du bara ditt beting.
    
3. Vill du bestäm­ma mel­lan vil­ka klock­slag det­ta ska ske var­je gång, lägg in det i din kalen­dern som ett återkom­mande möte med dig själv. Boka dock inte kalen­dern full av uppgifter du behöver få tid till, för då ska­par du en allt­för rigid planer­ing, vilken inte kom­mer hål­la, efter­som det dyk­er upp sak­er — ofta. Är det inte så noga exakt när under dagen du gör det (bara du gör det), lägg det i att göra-lis­tan som en återkom­mande att göra-uppgift att boc­ka av var­je gång.

En tydlig bit i taget?
Ger du dig en dos av det dif­fusa med regel­bun­den­het, tar du tar hem små seg­rar ofta. Du delar upp den ofantli­ga uppgiften i små delar, så du tar dig framåt pö om pö. Därigenom får du gjort det sto­ra, för­mod­li­gen vik­ti­ga, med god fram­förhåll­ning istäl­let för under stress mel­lan fem i tolv och sista sekun­den. Du får ofta kän­na dig nöjd med att du prester­at något, även om du inte når dina sto­ra mål var­je dag.

Hur gör du?
Hur gör du för att visa dig själv hur du tar dig framåt i en omfat­tande och lång­varig arbet­suppgift? Skriv gär­na en kom­men­tar och berätta.