Strukturbloggen

För dig som lyssnar hellre än läs­er, finns det här blog­gin­lägget ock­så som ett avs­nitt av struk­tur­pod­den Klart!:

Ingen lök på laxen 

De fles­ta jag träf­far har väldigt myck­et omkring sig, myck­et att kon­cen­tr­era sig på och myck­et som ska bli gjort. Det sista vi då behöver är små irri­ta­tion­s­mo­ment som retar oss, som vi snub­blar på, som blir drop­pen den där dagen då vi redan upplever att ​“allt” är emot oss.

Kan vi istäl­let bli av med de där småsak­er­na som är smolk i gläd­je­bä­garen, har vi mer kraft kvar till varda­gens verk­ligt vik­ti­ga utmaningar.

En ihakande sladd

Låt mig ge två exem­pel på vad jag menar. 

1. För ett par år sedan ska­pade jag bät­tre struk­tur bland verk­ty­gen i min verk­stad. Var­je sak fick en plats så att det fanns en plats för var­je sak. Men, vinkel­hak­en hängde snett på sin spik. Man kan tyc­ka att det är en fånig bagatell, men var­je gång jag såg den snett hän­gande vinkel­hak­en irrit­er­ade jag mig på den. När jag skulle ta tån­gen bred­vid, stötte jag alltid till vinkel­hak­en som snett inkräk­tade på dess plats. Ett välplac­er­at spik­s­tift att sta­ga upp hak­en på senare hängde den helt vinkelrakt.
2. När jag reser tyck­er jag om att använ­da brusre­duc­erande hör­lu­rar. Jag har dem i ett fodral i min väs­ka, men när jag tar ut lurar­na fast­nar de jämt i den kor­ta laddningss­lad­den till den akti­va delen av lurar­na och den ram­lar ner på gol­vet, under sätet. Och jag föl­jer efter för att se var den tog vägen. Det tyck­er jag inte om att göra. I för­rgår tog jag en minidoku­men­tk­läm­ma och sat­te fast slad­den med den inuti fodralet, så nu åker det inte ut någon mer gång.

Inget av exem­plen rör cen­trala aspek­ter av min verk­samhet, men var­je gång jag ser hak­en och tar ut slad­den numera, njuter jag — istäl­let för att bli irriterad. 

Vår familj åker ofta till Japan. På våra resor dit har jag fascin­er­ats över alla de små fören­k­lande lös­ningar jag stött på. Det är målade mark­eringar på butiks­gol­vet som vis­ar var man bäst står i kö, en liten tvättsvamp att fuk­ta fin­grar­na på så att det går lättare att öpp­na plas­t­påsen att läg­ga varor i, ett ställ med plas­t­fo­dral för blö­ta para­ply­er i affärsen­trén och myck­et mer. Ingen av dessa lös­ningar förän­drar vår till­varo i grun­den, men var och en gör livet ett skönt snäpp lättare.

Gör så här

Idag, rät­ta till en småsak som stört dig länge. Det kan vara något som är i vägen, något som du riv­er dig på, något du slår huvudet i, något du behöver lir­ka med var­je gång, något som är löst, något som är trasigt och behöver bytas, något som finns på fel plats. Det må vara litet, men det är värt besväret att lösa.

Fri­are framfart

Om du lös­er de där detal­jer­na som annars stör, bibehåller du lättare ditt fokus på det väsentli­ga. Istäl­let för att ständigt stö­ta på patrull kom­mer fler sak­er (om än små) att fly­ta fint. Smidigt, snarare än struligt.

Hur gör du?

Vad för småstrul lös­er du? Berät­ta! Jag vill veta! Kanske har jag ock­så något sådant som jag bliv­it hem­ma­blind för och som jag skulle nju­ta av att bli av med. Mitt förslag är att du skriv­er det förs­ta du kom­mer att tän­ka på i ett mejl till mig. 

(Vet du vad du skulle vil­ja rät­ta till, men har svårt att kom­ma igång? Det finns ett verb du kan ta till för att få fart.)