Strukturbloggen

Välj ett ord, vilket som helst, och säg det högt för dig själv om och om igen. Efter ett tag blir det mer ett ljud än ett ord och det tap­par sin betydelse.

Jag har upplevt en lik­nande effekt på ett och annat led­ningsmöte. Det har kanske var­it det tionde led­nings-mötet för året och när vi strax efter lunch kom­mit till dia­gram­met över hur det åttonde nyck­eltalet utveck­lar sig, är det plöt­sligt svårt att skil­ja den här kur­van från den på den för­ra bilden. OK, den zick-zackar sig uppåt, men vad bety­der det egentli­gen? Vil­ka slut­satser ska vi dra av att den hel­dragna kur­van just den här månaden lig­ger strax ovan­för den streck­ade? Ändå har det ofta var­it jag själv som tag­it fram de där diagrammen.

Dia­gram-tröt­theten har infun­nit sig. Och det är synd, efter­som ett av syfte­na med själ­va grafen blir förfelat.

Vit­sen med syn­lig utveckling

En vits med att visa hur väl vi upp­fyller målen vi satt för före­taget är att med när­mast kirur­gisk pre­ci­sion analy­sera hur verk­samheten utveck­lar sig och om det behövs ta beslut om jus­teringar av rik­t­nin­gen. För det pas­sar ett van­ligt dia­gram utmärkt.

Men, en annan vits är att påver­ka vårt per­son­li­ga agerande på något sätt; anti­n­gen att väc­ka tävlingsmän­niskan inom oss så vi sät­ter ytterli­gare fart med att job­ba mot att upp­fyl­la målet, eller det nog så vik­ti­ga att fak­tiskt ta hem segern och kän­na oss rik­tigt nöj­da med vad vi åstadkommit. 

För­resten hänger väl det­ta ihop — för­mod­li­gen lyckas den som kän­ner sig som en vinnare bät­tre med att upp­fyl­la målen än den som kän­ner sig som en för­lorare. Själ­va vis­nin­gen av hur nyck­eltalet utveck­las behöver då allt­så ryc­ka med oss känslomäs­sigt och för det finns det kanske andra for­mer än ytterli­gare ett kurvigt diagram.

Skyt­teln i topp

Ta en fun­der­are på Lise­bergs tävlingsat­trak­tion ​“Klubb­slaget”, du vet där du ska slå med klub­ba vid föt­ter­na på ​“Onkel Sam” och ​“Ivan” så gub­bar­na lyfter på hat­ten eller vif­tar på mus­taschen. Det är inte för inte som de är utfor­made som höga torn. Vi rycks med av att se att vi kan skju­ta upp den där skyt­teln så högt upp i luften. Det hade inte var­it sam­ma effekt om en dig­i­tal dis­play tor­rt hade visat ​“100%”.

Hur skulle du i din verk­samhet göra för att visu­alis­era hur väl ni når framgång på ett roligt, inspirerande sätt som verk­li­gen känns?

Ver­tikal galoppbana

Låt säga att ni väl­jer ut en vägg som mån­ga av er ser var­je dag. Välj ock­så ut tre till fem mål som ni vill illus­tr­era, så det blir lätt att särskil­ja dem. Lämpli­gast är mål som hand­lar om att ni ska nå upp till en viss nivå (på omsät­tning, mar­gin­al el dyl), slut­föra ett pro­jekt eller nå en milstolpe.

För var­je mål, skru­va fast en ögla nära gol­vet och en likadan ögla strax under taket och spänn en vajer eller fiske­li­na mel­lan öglo­r­na däruppe och därnere. Låt linan vara dubbel, så du kan fira och hissa något i den unge­fär som på en flag­gstång. Fäst en doku­men­tk­läm­ma i var­je lina och i var­je kläm­ma, kläm fast en snygg skylt som vis­ar vad målet är. Låt top­pen vara 100% målupp­fyll­nad och bot­ten 0%. Ställ in skyl­tar­nas nivå så den rep­re­sen­ter­ar nuläget för de 3 – 5 målen. 

På något sätt lik­nar det en annan Lise­bergs-attrak­tion, Galopp­banan, fast vertikal.

När utfal­l­et förän­dras, t ex strax efter ett månadsskifte, hissa upp skyl­ten i frå­ga till den nya, högre nivån. Om ni når hela vägen upp, ta hem segern, ploc­ka loss skyl­ten och sätt den längst upp under taket bland de andra mål ni upp­fyllt tidi­gare, som en trofé. Det är en skön sym­bol­han­dling att fak­tiskt hän­ga upp sin bedrift till beskå­dande som en mil­stolpe; inte bara notera den men­talt en kort stund innan man går vidare på näs­ta sak att lösa. Var­je mor­gon när du kom­mer till kon­toret, möts du av de bedrifter ni tidi­gare åstad­kom­mit. Det tror sjut­ton att geis­ten väcks av det.

Hur gör du?

Hur har du gjort din verk­samhets utveck­ling syn­lig för dig själv, dina kol­le­gor och kanske dina kunder? 

Varmt välkom­men att kom­mentera nedan.

P S Vill du få tips om hur du utfor­mar dina pre­sen­ta­tions­bilder så att åhörar­na inte tröt­tnar, läs Garr Reynolds blogg ​“Pre­sen­ta­tion Zen”.

P S 2 Sound­track­et för dagen här på kon­toret är Oskar Lin­nros ​“Ack, Sund­by­berg”. Ett nytt grepp, med snits.