Strukturbloggen

I för­ra veck­an var jag i Fin­spång och höll kurs på Siemens Tur­bo­ma­chin­ery, för en avdel­ning som dri­ver pro­jekt om ser­vice av gas­tur­bin­er. När grup­pen höll på att sam­las på mor­gonen, stod jag och småpratade med Rikard. Han berät­tade den fascinerande his­to­rien om hur gas­turbin­til­lverknin­gen i Fin­spång kom till.

Om jag förstod hon­om rätt, var det så här: 

På fyr­tio­talet får Sven­s­ka Turbin­fab­riks Aktiebo­laget Ljungström (STAL) i upp­drag av sven­s­ka fly­g­vap­net att utveck­la jet­mo­tor­er till fly­g­plan. De lyckas myck­et väl, men när det är dags för seri­etil­lverkn­ing väl­jer fly­g­vap­net en brit­tisk motor istället. 

Där står STAL med en jet­mo­tor som tag­it flera år att utveck­la och som inte har en enda köpare. Vad göra när man har en jet­mo­tor över? Jo, låt den vara kvar på marken och gör en gas­turbin av den. 

Och, på den vägen är det. Idag sys­sel­sät­ter Siemens Tur­bo­ma­chin­ery i Fin­spång 2 800 per­son­er och omsät­ter ca 10 mil­jarder kro­nor per år (då ingår ock­så ångturbindivisionen).

Det värs­ta och bäs­ta som kunde hända

Jag kan lätt förestäl­la mig besvikelsen de kände när fly­g­vap­net med­de­lade att de köper motor­erna från Eng­land istäl­let. De upplevde säk­ert att marken försvann under föt­ter­na och att det­ta var det värs­ta som kunde hända.

Det fascinerar mig hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att bedö­ma vad som är ett ned­er­lag och vad som är en framgång, på lång sikt. Mån­ga gånger har det inte hänt som jag hop­pats på i min verk­samhet och när jag idag tänker till­ba­ka på affär­er jag inte fått är jag lustigt nog glad att jag slapp. Hade det gått som jag först hop­pats, hade jag inte var­it här idag. Jag hade var­it på ett annat ställe, kanske ett bät­tre, men jag hade inte var­it här och här trivs jag fint.

Bilden är på Ekman­s­ka skolan i snöskrud den ons­dag­mor­gon då jag föreläste där.